tvungen

.

Det är så jäkla störande att det är för alla människor som är helt oförberedda som det går bäst för. Dom som inte planerar någonting och bara låter tillfället bestämma deras liv. Detta strider ju mot allt vad själv-coaching handlar om - intern världsbild - att känna att man själv påverkar världen omkring sig. Allt jag trott skulle hjälpa en att må bra liksom. Kognitiv träning. Pah!
Ett tag tänkte jag som så att jag borde planera vad som ska hända. Då kommer man säkert bli lycklig eftersom man då kan påverka mer. Men sen ser jag bara alla jäkla möjligheter som dyker upp på ställen, hos folk som bara inte alls är intresserade av att styra upp sina liv. Inte för att jag alls tycker att dom är ovärda det, men varför får inte en annan, som bestämt sig för att föra livet framåt, och verkligen gör allt för det, några möjligheter alls? Borde inte energin man trycker utåt komma tillbaka någon gång? Jag trodde att lite feel-good-dr.phil-träning kunde hjälpa alla faktiskt. Att problemen går att lösa enklare än vad man tror.

Men sen ser man över livet som en ständig medelmåtta som drömmer om att kanske kunna få den där möjligheten eller chansen, via arbete eller tur och tänker: Om allt jag kan komma på att testa inte funkar, var ska jag börja då?